Igår kväll hände något jag aldrig trott skulle hända. Kl 20:50 ringer, det jag kallar, arbetstelefonen. Oj, oj tänkte jag, vem vill ha ut mig på jobb den här tiden. I luren fanns en man som jag känner till så väl, gissa om jag blev förvånad. Han ställde lite kluriga frågor till mig men jag förstod ändå rätt snabbt vad som låg bakom frågorna. Med en varm känsla i magen kunde jag säga nej och avsluta samtalet. Det var ingen säljare som ringde, då hade inte den varma magkänslan funnits. Fem minuter efter att samtalet avslutats infinner sig en lugn och behaglig glädje. "Yes!!!"

Det är inte skadeglädje för det kände jag häromdagen utan en helt annan glädje. Revansch kanske? Ibland sägs det ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen och med händelsen häromdagen som grund håller jag verkligen med om det. Jag satt i bil på väg från punkt A till punkt B och vägsträckan innehåller en och annan fartkamera. Bilen framför kör fort och när den passerar kameran blixtrar det till riktigt ordentligt och genast infann sig tanken "där fick du allt" och jag skrattar högt för mig själv.

Men stopp ett tag, jag kör lite fort ibland jag också, hur skulle jag ha känt det. Nåja, den blixten fick inverkan på min fart också.