Igår kväll hände något jag aldrig trott skulle hända. Kl 20:50 ringer, det jag kallar, arbetstelefonen. Oj, oj tänkte jag, vem vill ha ut mig på jobb den här tiden. I luren fanns en man som jag känner till så väl, gissa om jag blev förvånad. Han ställde lite kluriga frågor till mig men jag förstod ändå rätt snabbt vad som låg bakom frågorna. Med en varm känsla i magen kunde jag säga nej och avsluta samtalet. Det var ingen säljare som ringde, då hade inte den varma magkänslan funnits. Fem minuter efter att samtalet avslutats infinner sig en lugn och behaglig glädje. "Yes!!!"

Det är inte skadeglädje för det kände jag häromdagen utan en helt annan glädje. Revansch kanske? Ibland sägs det ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen och med händelsen häromdagen som grund håller jag verkligen med om det. Jag satt i bil på väg från punkt A till punkt B och vägsträckan innehåller en och annan fartkamera. Bilen framför kör fort och när den passerar kameran blixtrar det till riktigt ordentligt och genast infann sig tanken "där fick du allt" och jag skrattar högt för mig själv.

Men stopp ett tag, jag kör lite fort ibland jag också, hur skulle jag ha känt det. Nåja, den blixten fick inverkan på min fart också.

Tänk vad människan är underfundig. Oro kan skapa mer oro men i takt med att orosbollen nystas upp infinner sig lugnet. Jag tänker bl a på SAAB-affären. Oro för de tidigare anställda, oro över framtiden och hur den kommer att bli. Nu är affären klar och tanken är att börja tillverka bilar igen. Nu har orosbollen börjat nystas upp, en stund av lugn infinner sig. Men vad händer sedan? Den underfundiga människa skapar en ny orosboll!

Jag hörde en föreläsning för många år sedan som bl a handlade om oro och framförallt kvinnors oro. Föreläsaren rekommenderade en "oroskvart" varje dag. Under dessa 15 minuter fick oron ta alla plats och vara hur stor som helst men när kvarten var över skulle människan stoppa bort oron. Ett fantastiskt råd när det gäller den vanliga vardagsoron men tyvärr tror jag inte den fungerar på den traumatiska oron, där hot om förluster finns. Lugnet infinner sig först när hotet om förlust är borta. Med lugn inombords kan glädjen få plats. Glädjen över de små sakerna, fåglarnas kvitter, den blå himlen och alla andra av naturens färgen.

Jag har en stor mossbeklädd sten på gården. Den fulaste sak som kan pryda en tomt, men kommer man lite nära kan man se att det växer styvmorsvioler i mossan. Glädje över de små tingen? Ett absolut ja! En dag ska stenen förevigas på bild för att ge glädje även under den tid violerna hämtar kraft.

/Indiangirl

Jag blir lite förundrad över hur vi agerar ibland. Det jag tänker på är den betydelse vi lägger i att alltid vara nåbara. Läste just att många i chefsställning arbetar under semestern bl a via sin mobiltelefon. Inom utbildningsväsendet använder de studerande mobiltelefonen även under undervisningstiden, under olika interna utbildningar använder deltagarna mobiltelefonen under föreläsningen. Varför behöver vi alltid nås?

Jag kommer ihåg när jag köpte min första mobil, det var 1994. Teknikprylar har alltid intresserat mig och det här var en önskan som uppfylldes efter lång tid. Den var stor, tung och väldigt dyr men jag hade sparat länge. Dessutom var det väldigt dyrt att ringa med den, 6 kr/min! Nu var det inte bara mitt teknikintresse som gjorde att jag köpte en mobil, det var även ett behov av en viss frihet. Som ensamstående förälder utan släktingar boende i närheten och grannar som arbetade kontorstider ansåg jag att barnen behövde kunna nå mig om jag inte var hemma när de kom från skolan, allra helst eftersom ett av barnen hade en allvarlig allergi. 

Med min mobil i handen kunde jag promenera i skogen, slippa planera alla ärenden efter barnens skolschema, meddela barnen om jag blivit sen från något ärende. Om allergibarnet insjuknade kunde jag nås även om jag var i skogen, vilket jag var mycket på den tiden. Mobil blev lika med frihet och trygghet. Så här ser det inte ut längre. Nu kan till och med arbetsgivare kräva av anställda att de ska ha en privat mobil som dessutom ska vara påslagen så att de går att nå även utanför arbetstid, det räcker inte med att den anställde har en fast telefon att ringa till. Varför har det blivit så här?

Jag satt på en föreläsning för en tid sedan och förlorade uppmärksamheten på föreläsaren till förmån för iakttagelser på mobilanvändande. Det var många personer som smög i fickor och väskor efter sina mobiler, knappade lite och ibland försvann ut för att ringa eller ta emot samtal. Varför smyga? Föreläsaren märker ändå vad som försiggår. Det mest förundrande är ändå när jag varit på flygresor, dels med vilken fart människor kan resa sig efter att "bältesskylten" slocknat men även hur fort plingandet i mobilerna sätter igång. Många bussresor har jag också gjort och där suttit och lyssnat på de många privata samtal, partners som bråkar, fester som varit eller ska vara och mycket mer. Allt har jag inte alls velat höra men har tvingats till det då personen suttit nära mig och det varit omöjligt för mig att byta plats. För fortfarande lever den höjda rösten kvar när vi pratar i mobil, som att vi måste ropa så högt för att höras ända till den andra personen utan mobil.

Ja, konstigt är det allt att vi blivit så viktiga att vi alltid måste kunna nås...

/Indiangirl